Det går åt rätt håll. Det gör det faktiskt. Men alltså… snigel, snigelsakta. Jag har varit sjuk sedan fredagen den 28 augusti och är fortfarande sjuk. Även om det sakta går åt rätt håll är jag fortfarande långt ifrån mitt vanliga jag. Det här blev helt enkelt en betydligt längre resa tillbaka än vad jag först hade trott. Nyss kom också beskedet jag har väntat på.

En vecka till för återhämtning

Precis här i skrivande stund fick jag besked från läkaren att jag är sjukskriven ytterligare en vecka. Det känns faktiskt som en lättnad. Inte för att jag vill vara sjukskriven. Tro mig, jag hade hundra gånger hellre varit frisk, gått till jobbet, tränat och levt mitt vanliga liv. Men jag känner min kropp och som jag mår just nu finns det inte på kartan att jag skulle klara av att arbeta. Att jobba på förskola med 3–4-åringar kräver mycket. Det är högt tempo, mycket ljud, långa dagar och man behöver kunna vara både närvarande, rörlig och ha energi för barnen. Den energin finns helt enkelt inte i min kropp just nu. Jag har haft kontakt med vården både i fredags och idag och bedömningen är att jag ska fortsätta vila och låta kroppen återhämta sig, så länge ingenting försämras. Nu när läkarintyget också är klart kan jag åtminstone släppa stressen över att behöva pressa mig tillbaka innan kroppen är redo.

Så den kommande veckan får helt enkelt handla om att skynda långsamt. Vila först och, när kroppen tillåter det, försiktigt börja hitta tillbaka till lite mer rörelse och vardag igen. En dag i taget.

Världens gulligaste Izzy

Mitt i allt det jobbiga finns det ändå sådana där små stunder som får hjärtat att bli alldeles varmt. När jag berättade för Izzy att jag skulle kontakta vårdcentralen igen blev hon genast orolig för sin mamma och började fundera på hur hon skulle kunna följa med mig. Hon sa det redan igår och upprepade det igen imorse. Ibland undrar man hur mycket omtanke som kan rymmas i en liten människa. ♡

Alltså… hur gullig får man vara? ♡ Där ligger jag och försöker vara den vuxna och samtidigt har hon redan gjort upp en hel plan för hur hon ska kunna följa med och ta hand om sin mamma. Att hon dessutom var beredd att stanna hemma från skolan för att jag inte skulle behöva vara ensam gjorde mig alldeles varm. Min lilla omtänksamma Izzy. ♡

När kroppen helt enkelt inte orkar

Det är nog kontrasten mot mitt vanliga liv som känns allra mest just nu. Jag är van vid att vara i rörelse, både i vardagen och på träningen, och plötsligt säger kroppen ifrån vid sådant som annars knappt kräver en tanke. Det är en märklig känsla – och kanske också den del som varit jobbigast psykiskt. Jag saknar att röra på mig. Inte av fåfänga, utan för att min kropp mår bra av det. Träningen och vardagsrörelsen hjälper dessutom mot den värk jag vanligtvis har i kropp och nacke. Nu behöver kroppen vila för att bli frisk, samtidigt som all stillhet gör att jag får mer ont. Lite av en ond cirkel alltså.

Det här är livet just nu

Så här ligger jag idag. Nedbäddad i soffan med filt, tofflor och något varmt i koppen. Tänker sätta på någon film och fortsätta med ungefär det enda som står på schemat: Vila, vila och vila lite till. Ja, det kanske börjar bli tråkigt med ännu en uppdatering om mitt mående. Men samtidigt, vad ska jag skriva? Det här är min vardag just nu. Det skulle kännas betydligt mer fake att låtsas som ingenting och rada upp recept, produkter och käcka inlägg när jag egentligen ligger här och inte har ork till särskilt mycket alls. Bloggen handlar ju om livet. Ibland ser livet ut precis så här. Jag hoppas bara att jag snart får skriva de där efterlängtade orden:

Nu går det åt rätt håll. Snigelsakta, men ändå åt rätt håll. Så småningom – fit for fight igen ♡