Det finns veckor som bara rullar på och så finns det veckor när det känns som att precis allt händer samtidigt. Den här veckan har nog varit lite av det senare. Det har varit fullt upp på jobbet, mycket som ska planeras och fixas och samtidigt en del känslostormar både där och hemma. Inte nödvändigtvis bara dåliga saker, men många saker som tar plats i huvudet samtidigt. När man försöker räcka till på jobbet, hemma, som mamma, som dotter och någonstans även hinna med sig själv.Då blir man faktiskt ganska trött. Jag har tänkt flera gånger den här veckan att jag skulle behöva några extra timmar på dygnet. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att allt faktiskt inte måste lösas på en och samma dag. Vissa saker får vänta till imorgon. Eller till nästa vecka.

Lättare sagt än gjort, så när helgen väl kom var den väldigt, väldigt välkommen.

Att få byta miljö gjorde mer än jag trodde

Mitt i allt det intensiva fick jag faktiskt en riktigt skön stund under min planeringstid i veckan. Jag valde nämligen att gå hem och sätta mig och läsa TRAS istället för att sitta kvar på jobbet. Så välbehövligt! TRAS står för Tidig registrering av språkutveckling och är ett observationsmaterial som hjälper oss pedagoger att få syn på barns språkutveckling i vardagen. Man tittar bland annat på språkförståelse, kommunikation, samspel, uttal, ord och meningsbyggnad. Tanken är ju inte bara att observera för observerandets skull, utan att vi ska kunna använda det vi ser i vårt fortsatta arbete. Var befinner sig barnet? Vad fungerar bra? Finns det något vi behöver ge fler möjligheter till? Hur kan vi utforma verksamheten så att den stimulerar språket?

För språket finns ju precis överallt i förskolan. I leken, vid maten, i samtalen, när vi läser och sjunger, vid påklädningen och i alla de där små stunderna som pågår hela dagen. Jag klockar min arbetstid när jag arbetar hemma, så jag satt precis den tid jag skulle. Men bara att få lämna jobbet rent fysiskt, komma hem och sätta mig i lugn och ro och läsa gjorde jättemycket. Det var faktiskt helt underbart. Ibland behöver man nog bara ett miljöombyte för att huvudet ska få lite ny energi.

Snart blir det Oskarshamn igen

Snart ska jag åka ner till Oskarshamn för att hjälpa mamma och pappa och försöka få lite mer ordning på vad de kan behöva framöver. Pappa har tack och lov kommit hem från sjukhuset och har repat sig efter lunginflammationen så här långt. Det känns väldigt skönt. Han får också den hjälp han behöver från hemtjänsten. Men jag behöver ändå åka ner och träffa biståndshandläggare och prata med hemtjänsten för att se vad mer vi kan göra för att underlätta och framför allt göra det tryggare hemma. Det kan handla om sådant som en spisvakt och andra praktiska saker. Sådant man kanske aldrig har ägnat en tanke tidigare, men som plötsligt blir väldigt viktigt. Mamma ska också göra ett nytt minnestest.

Det är speciellt när ens föräldrar blir äldre. Roller förändras lite utan att man egentligen märker exakt när det händer. Plötsligt är det andra saker man behöver hålla koll på, fråga om och hjälpa till att ordna. Man vill så gärna göra rätt och finnas där. Samtidigt måste man också försöka ta en sak i taget.

Högstadiet är verkligen igång

Mitt bland allt det där finns förstås det vanliga livet hemma. Träningen ska hinnas med. Izzy som verkligen har fått känna på att hon börjat högstadiet nu. Det är mer läxor, mer ansvar och betydligt fler saker att hålla reda på. Vi har även haft lite inbokade tider på skolan och de senaste veckorna har vi pluggat en hel del inför hennes orienteringsprov.

I fredags var det dags. De fick ha mobilerna med sig ifall de skulle gå vilse och mitt under orienteringen ringde Izzy till mig. Hon var ledsen eftersom hon hade svårt att hitta och efteråt var hon förstås orolig för att hon skulle få ett dåligt betyg. Men vet ni vad? bland måste man faktiskt få säga till sitt barn att det är okej. Självklart är skolan viktig. Självklart ska man försöka, plugga och göra sitt bästa. Men världen går faktiskt inte under för att just ett orienteringsprov inte gick som man hade hoppats. Det kommer fler uppgifter. Fler prov. Fler chanser. Kanske är det minst lika viktigt att lära sig det också. Att man kan misslyckas med någonting eller ha en riktigt dålig dag utan att det säger allt om vad man kan. Sedan får vi helt enkelt se hur det gick när resultatet kommer.

Valpgos hos min kollega

Idag fick jag däremot en betydligt mysigare stund. Jag var förbi min kollega som föder upp Petit brabançon, och just nu har hon valpar hemma. Alltså valpar. Behöver man ens säga mer? Det var såklart helt underbart att få klappa, gosa och mysa med de små. Det är någonting alldeles speciellt med valpar. Små tassar, små kroppar och de där ansiktena som gör att man blir alldeles fånig. Lilla mamma var minst lika mysig. Hon ville vara nära mig, gosa och gärna sitta i mitt knä. Så himla rar.

Petit brabançon är en liten belgisk sällskapshund och är den korthåriga varianten bland de tre närbesläktade belgiska griffonraserna. Det är små hundar men med desto mer personlighet. De är pigga, nyfikna, tillgivna och väldigt mycket sällskapshund. Ja… Jag blev faktiskt nästan lite sugen på en valp, haha. Det är ju livsfarligt att hälsa på någon som har valpar. När man sitter där och gosar känns tanken ”men en liten till skulle väl kunna få plats. En hund ska passa ens liv och det man själv vill ha även när den inte längre är en liten bedårande valp. Men superhärliga? Absolut.

Lite valpsjuk blev jag allt.