Baciller, bob och annat babbel


Ibland blir det verkligen inte som man har tänkt sig. Här fortsätter de envisa bacillerna att ställa till det, och vissa planer har fått ändras längs vägen. Det är väl ungefär så livet ser ut ibland, vare sig man vill eller inte. Men allt är tack och lov inte bara sjukdomar och inställda möten. Det finns faktiskt en del trevligheter också, både små saker i vardagen och sådant som ger lite extra glädje. Så här kommer en blandning av vardagsbabbel, frustration och några välbehövliga ljusglimtar mitt i allt!

Bacillerna vägrar ge sig

Japp, jag är fortfarande sjuk, vilket är piss, rent ut sagt! Jag börjar bli ordentligt less på det här nu, men samtidigt hjälper det ju inte att gnälla. Det är som det är och det enda jag kan göra är att fortsätta vila och låta kroppen återhämta sig. Jag är sjukskriven resten av veckan och har bestämt mig för att inte gå tillbaka till jobbet förrän jag känner mig helt återställd. Annars är väl risken att jag knappt hinner tillbaka innan nästa omgång baciller hittar mig igen just nu. Det är väl en av baksidorna med att arbeta bland barn, särskilt den här tiden på året. Man utsätts för både det ena och det andra, vare sig man vill eller inte.

Bobben har fått tillbaka formen

Något lite trevligare är att jag tidigare hann med ett besök hos frisören. Jag hade låtit bobben växa ut en del under sommaren, men nu kände jag att det var dags att få tillbaka den där kortare formen igen. Hur mycket som egentligen klipptes bort vet jag inte riktigt. Kanske sex centimeter? Eller något helt annat, haha! En ordentlig bit försvann i alla fall, och det blev precis den uppfräschning som behövdes. Nu har vi dessutom i stort sett fått bort allt det slitna håret. Det känns så skönt när håret får tillbaka sin form och känns lite friskare igen.



Oskarshamn – tur i oturen

Flera av er har frågat hur det blev med resan till Oskarshamn och mamma och pappa. Så här i efterhand var det faktiskt tur i oturen att vi inte kom iväg. På måndagsmorgonen ringde nämligen biståndshandläggarnas avdelning och berättade att handläggaren vi skulle ha möte med hade sjukanmält sig. Min syster hade tänkt ta över mötet eftersom vi inte kunde åka ner, men nu blev det alltså inställt för henne också. Självklart hade det varit väldigt värdefullt att träffa mamma och pappa. Det är ju egentligen det allra viktigaste med resorna. Men samtidigt är det 40 mil enkel resa, och då behöver vi försöka planera så att vi även får med de möten som behöver göras.

Med tanke på hur situationen ser ut för mamma och pappa är det inte riktigt så enkelt som att bara åka ner lite när som helst. Jag kan inte heller bara sätta mig i bilen och göra samma resa igen några dagar senare om ett möte blir inställt. Så även om det känns tråkigt att vi inte kom iväg, var det åtminstone skönt att slippa åka alla de där milen för ett möte som ändå inte hade blivit av. Nu får vi se när ett nytt möte med biståndshandläggaren kan bli aktuellt. Tanken är i alla fall att vi kanske åker ner i december. Då finns det även lite planer på att gå på hockey och se Oskarshamn möta Leksand. Izzy och BQ håller ju på Leksand medan jag hejar på Oskarshamn, så det skulle vara riktigt roligt att se den matchen tillsammans. Vi får väl se vem av oss som får anledning att jubla mest!

Martinus och lite positiv energi

Nu kommer vi till något helt annat, nämligen Let’s Dance och Martinus! Jag hejade på honom hela vägen och blev så glad när han faktiskt tog hem hela vinsten! Jag har gillat Marcus & Martinus länge, men kanske framför allt under de senaste åren. När jag var sjukskriven med hjärntrötthet brukade jag ibland titta på deras intervjuer och liveframträdanden. Det är något med deras sätt att vara som gör mig glad. De verkar ha så nära till skratt, sprider positiv energi och har sådana där leenden som nästan smittar av sig genom skärmen. Jag såg även en intervju med Paulina, som dansade tillsammans med Martinus. Hon beskrev honom som väldigt glad, omtänksam och kärleksfull. En person som bryr sig om andra och får människor omkring sig att känna sig trygga. Det är precis det intrycket jag själv har fått av honom.

Egentligen av dem båda, men kanske lite extra av Martinus. Jag upplever Marcus som den som oftare tar lite större plats och kanske är mer av en perfektionist, medan Martinus känns något mer tillbakadragen. Det behöver ju inte betyda att den ena vill synas mer än den andra. De har förmodligen bara lite olika personligheter, precis som alla andra. Därför tyckte jag att det var extra roligt att Martinus fick stå lite mer i rampljuset på egen hand. Roligt att han dessutom vann hela Let’s Dance gjorde ju inte saken sämre! Ja, det där blev visst en liten utvikning, haha! Men mitt i allt med sjukdomar, inställda möten och annat som tar energi är det faktiskt skönt att få fokusera på något positivt också.

Hur har ni det själva? Har ni klarat er undan höstens alla baciller, eller har sjukstugan flyttat in hos er också?

