September, förkylning och vardagen som får vänta

Ja, idag är det september och någonstans hade jag hoppats att den nya månaden också skulle innebära att vardagen kunde börja återvända lite. Igår kväll kändes det faktiskt bättre och jag blev lite hoppfull. Kanske skulle jag ändå orka jobba torsdag och fredag? Men den här förkylningen verkar inte riktigt vilja släppa taget ännu. Förkylningen har brutit ut mer och blivit både slemmigare och jobbigare. Det känns som små tomtebloss i halsen och när jag hostar är det ungefär som att hosta rakt ner i en gammal dammig dammsugarpåse, om man nu ska dra någon slags liknelse. Torrt, irriterat och väldigt obehagligt. Jag kan knappt prata utan att det börjar sticka och klia i halsen.

Så nej, något jobb torsdag och fredag blir det inte.

Jag och Lotta tog en promenad

Jag bestämde mig i alla fall för att ta en promenad med Lotta. Egentligen skulle hennes husse komma och hämta henne, men eftersom jag ändå ville komma ut och känna efter hur mycket ork jag hade kunde jag lika gärna gå hem med henne. Jag satte på mig min lilla midjeväska från märket Ulrika, som är perfekt när man är ute och går eftersom mobilen får plats och man slipper bära på något. Däremot fick inte både mobilen med fodral och nycklarna plats, så jag tog bara med mig den lösa nyckeln hem och medicinen som jag skulle ta vid lunchtid.

Så gav vi oss iväg, jag och Lotta. Efter ett tag ringde medicinklockan, jag öppnade väskan, tog medicinen och fortsatte gå. Fast särskilt fort gick det inte. Lottas matte brukar säga till mig: ”Du går ju som om du har en motor bak på ryggen.” Idag gick jag snarare som om jag hade en snigel bak på ryggen. Benens ork försvann ganska snabbt och vi fick gå väldigt sakta. Jag saknar mina vanliga raska promenader och den där naturliga farten jag brukar ha, men kroppen verkar inte riktigt vara med på mina planer ännu.

Och så var nyckeln borta

När vi kom hem till Lotta blev jag stående och pratade med hennes matte en stund. Vi verkar båda ha åkt på förkylning, så där stod vi och hostade och snörvlade ikapp och konstaterade att det nog blir resten av veckan hemma för oss båda. På vägen hem fick jag plötsligt en tanke: Du… kolla så att du har nyckeln i väskan. Jag kände efter. Ingen nyckel. Jag gick igenom facken igen, men den var verkligen borta. Eftersom jag inte hade öppnat väskan hemma hos Lotta tänkte jag att den måste ha ramlat ur när jag tog min medicin.

Så det var bara att börja gå tillbaka samma väg och leta. En lös liten nyckel kan ju ligga precis var som helst. Den kan ligga i gräset, bland gruset eller kanske på en bänk om någon hunnit hitta den. Jag gick och tittade på marken åt alla håll tills både ögonen och huvudet blev trötta, samtidigt som kroppen började säga ifrån efter promenaden. Till slut vände jag ännu en gång och försökte gå exakt samma väg som jag och Lotta hade gått, nästan som att följa mina egna fotspår.

Jag ringde BQ och då var jag faktiskt ganska ledsen. Jag är sjuk, kroppen orkade inte och nu hade jag dessutom lyckats tappa bort nyckeln. Då svara inte han, han satt i möte. Då vart allt ännu jobbigare. Jag tänkte att om jag inte hittade den skulle BQ eller Izzy behöva gå ut och leta senare, och hur skulle de kunna veta exakt var jag hade gått? Jag kände bara att jag fick fortsätta leta. Och så tittade jag ner. Där låg den. Mitt framför mig, som om ingenting hade hänt. Nästan som om den bara legat där och väntat på att jag skulle komma tillbaka. Vilken lättnad!

Förkylning och en kämpig start på dagen

Kanske var det också därför den där nyckeln blev droppen, för morgonen hade redan varit kämpig. Jag och Izzy hade en sådan där morgon när vi inte riktigt nådde fram till varandra. Hon är väldigt trött på morgnarna just nu och det blev lite tjafs kring att komma igång och iväg till skolan. Jag fick höja rösten, vilket inte direkt var någon höjdare med den här halsen, och efteråt hade jag nästan ingen röst kvar. När jag sedan stod där trött och sjuk och dessutom hade tappat nyckeln blev det helt enkelt lite för mycket på en gång.

BQ och jag får prata med henne om hur vi kan göra morgnarna lite smidigare framöver. Ni som också har eller har haft trötta tonåringar hemma – har ni hittat någon morgonrutin som faktiskt fungerar? Tips tas gärna emot.

En sak i taget

September började alltså inte riktigt som jag hade hoppats. Jag trodde att förkylningen var på väg åt rätt håll och såg framför mig att jag kanske skulle kunna återvända till jobbet, men ibland får man tydligen acceptera att kroppen bestämmer tempot. Nyckeln hittades, Lotta kom hem och jag kom hem. Det räcker faktiskt ganska långt för idag. De raska promenaderna, jobbet och den vanliga orken får komma när de kommer. Tills dess får jag fortsätta i mitt nuvarande tempo. Inte med en motor bak på ryggen, utan med den där snigeln.

En sak i taget.