När man måste inse och stanna upp!

Nu är det F R E D A G igen och idag var det sista dagen för en kollega på min avdelning. Hon har haft långvikariat hos oss till augusti ut. Vi kommer sakna henne jättemycket och hon har fått en blomma av oss, samt en full burk med godis. Hon gillar inte lakrits och tycker mest om sura och sega godisar, samt choklad. Jag tror att jag fyllde en burk med det som hon kan gilla. Hon vart rörd och glad och fick några tårar, det var fint att se. Jag skrev även en personlig fin hälsning på kortet från oss, men det får vara bara för henne, men ni ser fina kortet i alla fall.

På måndag och tisdag har vi P U D, efter det sedan kommer den kollegan som kommer fortsatt ha anställning att börja hos oss. Kollegan som haft långvikariat blir tyvärr arbetslös, men jag tror att hon kommer tillbaka snart igen.

Varför är de så extremt envisa!

Vet ni, jag är ganska slut i skallen och kroppen. Det är så mycket kring min mamma och pappa. Pappa är gammal och staplig och har ramlat två gånger. Han har slagit i huvudet och ryggen. Han fick åka in med ambulans i lördags och de röntga och undersökte honom. Det visade sig att han inte fått någon blödning i huvudet, men hans höft har fått en liten touch. När de röntgade lungorna såg de att han har lunginflammation. Mamma är bara mer och mer vimsig och kan helt enkelt inte sköta om varken sig själv eller pappa. Det brister både med hygien, mat, städning osv.

Vill inte skriva för mycket. Hon har så tydligt demens så det går inte ta miste på. Trots det så har hon inte fått den utlåtandet av dr. Jag väntar på att hon ska få återbesök dit för ny utrevning och undersökning. Allting tar sådan ohyggligt lång tid.

Det är ordnat med hemtjänst och de kommer och sköter om dem. Trots det så säger hon VARJE DAG att hon inte ska ha någon hjälp. Just nu säger pappa JA till hemtjänst och mamma säger JA, men säger sedan direkt NEJ igen. Det växlar väldigt snabbt. Under 1 månads tid kommer de att komma dit och kolla pappa, men mamma vägrar vissa stunder hjälp, samt nästa stund är det jättebra.

Det tär på ens egna kropp

Jag har full förståelse för att det är jobbigt att det är där i deras privata hem som andra människor ska komma och gå i. Jag har full förståelse att man inte vill inse att man är i så pass dåligt skick att man inte klarar sig själv. Det är många faktorer jag har förståelse för. Fastän om de inte får hemtjänst och hjälp med sina medeciner och sådant, så kommer pappa få jättedåliga värden, han hälsa kommer påverkas. Mamma kommer bara bli mer och mer virrig och hon klarar inte av pappa. De såg på sjukhuset att pappas hygien var dålig, även att hans kropp var svag och det berodde också mycket på att de inte äter ordentligt.

Detta tär på en kan jag lova och jag känner mig nästan maktlös. Tur att jag har mina powerwalks, träning, vänner, BQ och Izzy och familjen. Tillgång till två underbara hundar ❥