Som att jag undviker att berätta om det!

Det är nog fler som undrat eller jag vet att det är fler som undrar hur det är med mig och att jag kringgått det lite här på bloggen för det faktiskt stressat mig att skriva om det. Dock har jag nu gett hintar om att jag inte jobbar då bloggen är mer aktiv än vanligt att folk börjar säkert spekulera om jag är arbetslös eller så. Det är jag då inte utan jag är helt enkelt sjukskriven sedan augusti. Kollegorna skriver då och då att de saknar mig och att jag är efterlängtad på jobbet vilket känns toppenbra såklart. Därför hade jag ju önskat att jag fick komma tillbaks till dem snart.

Varför är jag då sjukskriven?

Tydlig stress och signaler som jag blåste bort.

Det som drabbat mig är att jag utsatts för en långvarig stress som jag inte vetat om, eller nja det har jag väl. Kroppen har vetat om det, men jag har inte lyssnat på signalerna som varit där. Det började för mig redan då jag slängde in mig i ett jobb för flera år sedan som stressade mig jättemycket. Jag körde på och var kvar fastän det var stora stress och varningssignaler där och då på mitt mående. Jag började stressa upp redan på torsdagen att det redan snart var måndag igen och jag skulle börja jobba för nästa ny vecka. Alltså jag kunde inte behålla den kommande ledigheten som var på intågande utan jag var redan stressad innan helgen kom. Det var på ett jobb som sänkte ner mig av olika anledningar men det tänker jag inte gå in mer på det då det faktiskt kan vara känsligt.

Jag jobbade där i 2½ år och det var något jag inte skulle gjort

Hur mår du egentligen Mirre?!

I början av 2023 fick jag reda på att min bror var döende i cancer och det tog mig väldigt hårt såklart. När allt bagage bakom mig också fanns där så blev det för mycket för mig att ta in. Jag börja känna mig mer stressad och likgiltig och kände att vardagen bara vara som en punkt man skulle ta sig igenom från A till B varje dag. Jag hann inte tanka någon ny energi innan nästa dag kom. Jag var som en datastyrd docka som man bara korrigerade runt eller vad man ska uttrycka. Juni kom och min bror somnade in, jag körde fortsatt på och jobbade på med besvärliga situationer på jobbet som jag heller inte tänker gå in på.

Borde bett om hjälp och inte varit envis

Vid ett tillfälle på jobbet med en pedagogisk situation som jag egentligen skulle backat ifrån och tagit hjälp av en annan kollega så körde jag på bara. Inget sagt att jag gjorde fel, det gjorde jag inte. Jag gjorde egentligen allt helt rätt, men jag var inte i skick att hantera ett sådant känsloutbrott som det blev av det.

Händelsen jag berättar om löstes korrekt och när det lugnat sig sedan och jag skulle kolla upp och boka vikarie för nästkommande dag så börja jag känna det som om någon sprang och jagade mig med blåslampa. En kollega kom in och sa – Men Mirre hur mår du, är du ok! – Ja sa jag och bara körde på och vi prata vidare om bokning av vikarie. Då kom en till kollega in och ställde sig vid oss och gav mig spontant en kram.

Då kom min första panikångestattack

När jag fick kramen av min kollega så börja jag få fly-känslor. Inte från henne såklart men från mig själv, jag kände inte igen mig alls. Jag sjönk ihop på golvet och sa med storgråtande ansikte till ena kollagen att – Nu får jag panikångest! Jag började skaka och kändes som inte benen bar mig. Jag och en av kollegorna tog med mig till ett lite mer osynligt rum på min avdelning på förskolan och vi satt oss där inne. Tårarna bara forsade ner från mina kinder och det gick inte hejda samtidigt som jag inte fick till andningen. Jag fick hjälp av kollegan att andas rätt och hon fanns där hela tiden. Jag minns att jag såg på henne att hon fick kämpa emot att inte gråta hon också.

Då kom min första sjukskrivning

När jag lugnat mig så körde hon hem mig sedan blev jag sjukskriven i fem veckor. Efter det började jag jobba igen och det trappades upp från 25% till tillslut heltid. Jag jobbade 2 veckor heltid innan jag gick på min sommarsemester. Mitt i allt detta när jag börja jobba heltid igen så var det också dags för begravning för min bror. Jag fick stressa ner dit själv (40 mil enkel resa) lite mitt i sommartid på jobbet med mindre personal. Såklart ville jag inte hellre något annan, under begravningen så small det till i min nacke när jag grät okontrollerat vid ett tillfälle. Det gjorde hemskt ont och förmodligen där och då fick jag en kraftig påverkan på en muskel och fick eventuellt som ryggskott fast i nacken.

Semestern fick mig att inse

Semestern kom och jag tänkte att jag skulle lämna en jobbig tid bakom mig och njuta av 4½ veckors semester. Det gjorde jag också, vi hade det jättebra tillsammans vi tre. Dock så hade jag till och från så brännande öm värk i nacke, skulderblad och armar. Jag minns då vi var på semester en vecka i Lidköping där vi hyrt stuga så hade jag kraftig värk emellanåt. Jag tänkte bort det till viss del för orkade inte tänka mer på problem, sorg, smärta och elände. När det var 1 vecka kvar innan jag skulle börja jobba så hade jag jätteont och jag kände att jag behövde söka för att ta reda på vad det är så det inte är något annat. Jag har efter det gjort massa undersökningar, gått på behandlingar, tagit massor av prover träffat fysioterapeut, medicinsk friskvårdsmassör och har varit sjukskriven sedan dess.

Utmattningssyndrom och Muskelsmärta

Min diagnos är psykiskt utmattad – Utmattningssyndrom från långvarig stress och det har också relaterat till Myalgi, det är ett samlat ord för kraftig muskelinflammation och muskelsmärta. Dessa två motarbetar varandra lite just nu och jag måste hitta en metod som gör att jag kommer ner i stress för att också på det sättet få ner smärtan. Jag kommer börja gå hos samtalsterapeut igen och kommer fortsätta att gå på behandlingar.

Jag berättar inte detta för att på minsta vis få sympati eller för att man ska tycka synd om mig. Inte alls. Snarare att jag gör det för att man måste lyssna på kroppen, vara tydlig mot doktorn så man inte kommer för snabbt tillbaka till arbetet om man inte läkt klart än. Jag skulle varit sjukskriven längre innan semestern och inte börjat jobba igen redan efter 5 veckor. Det var ju bevisligen för tidigt.

√ Fler inlägg från Sweetwordsbymirre – Mirres Vardag

√ Läs mer om Utmattningssyndrom på 1177 

Välkommen åter och ser fram emot att ses igen

Jag har fått godkänt av viktväktarna att lägga ut deras recept

sweetwordsbymirre.se