april 28, 2025 - sweetwordsbymirre

Hej Kära Bloggläsare!

Jag tänkte visa att jag har köpt lite nya fina klänningar till sommaren, och fler blir det säkert om jag känner mig själv rätt. Jag kom på att jag har fler ”nya” jag köpt som jag använt typ 1 gång, men dem glömde jag att ta med och fota, får visa dem en annan gång. Klänningarna är köpta på flera olika ställen och i varierad prisklass. Allt från Sellpy-fynd i kategorin ”nytt”, samt från Vero Moda, Bubblerrom och märken som Second Female, Only, Vero Moda, JeliJeli etc. Jag beställer antingen storlek 34, 36 eller XS och Small. Trots det så fattar jag inte och jag ska förklara vad jag menar med det.

Häng med och se om det är fler som känner igen sig

Jag har alltid haft denna ätstörning med mig!

I tonåren så led jag av ätstörningar och var otroligt smal och fick ta hjälp för att ta mig ur och vidare från det. Jag har efter det sedan tampas med dessa hjärnspöken till och från. Dock som vuxen och främst sedan jag vart mamma tycker jag att det har blivit mycket bättre och jag kan hantera det. Vilket också är skönt såklart. Fastän så kommer det också ett ”MEN” som det alltid gör och jag tycker nu att detta är mer tydligt än det annars varit. Jag väger lite och jag vet att jag är smal och fin i kroppen, fastän utanför hemmet så ser jag inte det?!

Jag ser min kropp, men ändå ser jag den inte!

Har även skrivit om detta för några år sedan på bloggen och då fick jag direkt kommentarer av folk som triggas av detta och att jag borde skriva in mig på ätstörningsklinik! Därför tycker jag att det är så ogenomtänkt att säga så för det handlar inte alls om det alla gånger. Mina redskap för detta har jag och vet väl om hur man ska äta kost och sådant. Samt jag vet vad som är sunt och inte. Jag har gått hos psykolog till och från genom åren och tagit upp detta med dem och ingen av dem oberoende av varandra anser att jag ska skriva in mig på ätstörningsklinik.

Så där kan vi än en gång säga att det är INTE AKTUELLT, så de kommentarerna kan ni bespara mig!!!! Dock anser dem alla att ätstörningen har satt sina spår och att jag har ett obehag i mig som kommer leva kvar.

Varför ser jag det inte på jobbet, men hemma?

När jag läste två bloggare som är i min ålder som skrev just som om det vore mina tankar kring detta. Då vart jag så lättad på ett sätt att det finns fler som jag, ➜ Krickelin skriver om det och även ➜ godatankar, fint på sitt sätt. Både dem skriver som jag känner att man känner att kroppen är förändrad och att man inte känner igen sig i alla lägen. Jag ser då jag är naken att jag är smal och det syns att jag tränar. Härligt kan man tycka. Fast ändå när jag testar en outfit här hemma på morgonen innan jag går till jobbet ser jag att allt sitter bra och jag känner mig tillfreds. Trots det så ser jag bara det som jag hakar upp mig på och ser det som egentligen inte finns i andras ögon, men i mina ögon syns det.

Ändå när jag kommer till jobbet (främst där faktiskt) så vill jag direkt täcka över mig i tankarna och sätta på mig en kofta eller jobbvästen exempelvis om jag klätt mig i jeans och tight topp i stoppad i byxorna, trots att jag såg hemma att det satt snyggt.

Jag tillägger också att man måste inte vara smal för att vara fin, utan jag pratar enbart om mig och min syn på mig själv jämförelse vad jag faktiskt måste inse. Det jag menar är att jag är smal, men varför förstår jag inte det helt. Samt hade jag varit kurvig och velat vara det, men inte ser det så är det precis samma. Jag ser sanningen, men jag vill inte förstå och inse och det är ganska ledsamt att jag inte kan förstå det som faktiskt är fint utan vill bara omvandla det till negativt.

Man är i en tidsmaskin

Såklart är man in i sina hormonella perioder när man är kvinna och i olika skeden i livet. Det innebär ju också när man är i tidigt 40+ som jag så sätter förklimakteriet sina spår. Jag tycker att man känner igen sig som när man var tonåring och man fick sin första mens och de känslorna. Man känner sig periodvis sådär ful igen, man har skevd syn på sig själv och man är väldigt känsloladdad. Många känslor i omlopp som man själv inte kan kontrollera. Man känner själv att kroppen är förändrad, mensen är det och även ägglossningen. Jag kan själv komma på mig själv att verkligen vara uppriktigt väldigt ledsen emellanåt. Utan anledning, men känna mig som om jag vore knäckt efter att ett förhållande tagit slut för att ta en liknelse. Som från ingenstans till att vara lugn och tillfreds halvtimmen innan.

Jag kan bli ledsen för något en person gör eller inte gör och dagen efter kanske inte bry mig alls. Varför vet jag faktiskt inte om det är förklimakteriet som spökar eller om det fortsatt är min utmattning. Jag känner mig både arg och ledsen, men känner på något vis att jag är inte där är än. Klimakteriet har inte kommit utan mer försmak av vad som eventuellt kommas skall framöver ❥