Att arbeta med människor tar energi

Jag arbetar med barn varje dag. Det är ett arbete jag bryr mig om och lägger mycket av mig själv i. Men det många inte ser är hur mycket energi det också kräver — mentalt, känslomässigt och socialt. För 3,5 år sedan blev jag sjukskriven för hjärntrötthet/utmattning. Även om det har blivit bättre sedan dess känner jag fortfarande att det måendet kommer och går i perioder. Vissa perioder fungerar livet ganska bra och energin räcker längre. Andra perioder känns det som att kroppen och hjärnan går på sparläge igen. Som att allt blir tyngre, ljud högre och intryck svårare att sortera. När arbetsdagen är slut är jag ofta fortfarande “på”. Hjärnan fortsätter sortera ljud, intryck, samtal, konflikter och behov långt efter att jag gått hem. Samtidigt lever jag fortfarande med hjärntrötthet och en känslighet för stress och för många intryck.

Det gör att sådant som andra kanske upplever som småsaker kan bli väldigt stora för mig. Ljudnivåer. Många människor. Ständiga samtal. Att behöva vara social. Att aldrig riktigt få tystnad.

Det handlar inte bara om besök hemma

Jag vill också vara tydlig med att det här inte bara handlar om att mitt barn vill ha kompisar hemma. Det kan lika gärna handla om mina egna vänner, middagar, afterwork, släktträffar eller familjedagar. Sådant som egentligen är trevligt och som jag innerst inne vill orka med mer av. Men ibland finns inte orken där. Det handlar inte om ovilja. Inte om att jag inte tycker om människor. Inte om att jag inte vill umgås. Utan om att energin helt enkelt inte alltid räcker till. Det är kanske det som är svårast att förklara för andra — att man kan vilja något och samtidigt inte orka det.

Längtan efter lugn

Ibland längtar jag bara efter lugn. Efter att få komma hem och bara vara med min familj utan fler intryck, fler röster eller fler människor runt omkring mig. Och ändå kan det väcka skuld. För samtidigt vill mitt barn gärna ha kompisar hemma. Då kommer tankarna: Är jag självisk? Är jag tråkig? Tänker jag bara på mig själv? Men sanningen är att återhämtning inte är egoism. Jag älskar att ha Lotta eller Bella hemma hos oss. Fast det kan ibland också inleda till stress då det också blir krav på en då man har hund hos sig. Fast mestadels underbart, hund piggar verkligen upp. Lotta är ju min favorit, fast jag är stormförtjust i Bella också. Fast Lotta känner av mig i alla lägen och anpassar sig. Kolla bara på henne nedan vilket lugn hon vill ge mig där. Saknar henne, men hon kommer imorgon och stannar över helgen ❥

När hjärnan säger stopp

Att vara utmattad handlar inte om att man inte tycker om människor. Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn eller vill att hen ska ha vänner och ett tryggt hem att vara i. Det handlar om att kroppen och hjärnan ibland säger stopp långt innan viljan gör det. Idag hade min dotter en kompis hemma. De skrattade, flamsade och hade roligt tillsammans — precis så som barn ska få göra. Jag är glad att hon har vänner, glädje och trygghet omkring sig. Men samtidigt blev min hjärna helt överbelastad.

Det som för andra kanske bara låter som vanliga barnskratt och liv hemma kan för någon med hjärntrötthet kännas som att hela systemet kraschar. Efteråt blev jag sängliggande. Helt slut. Med en känsla av att bara vilja gömma mig från alla ljud och intryck. Och det är svårt att förklara för någon som inte själv upplevt det. För på utsidan kanske det ser ut som att man “överreagerar”. Men på insidan känns det som att hjärnan inte orkar ta emot en enda sak till.

Att hela tiden pressa sig själv

Många som lever med hjärntrötthet blir experter på att pressa sig själva för länge. Man biter ihop. Orkar lite till. Säger ja fast energin egentligen redan är slut. Och till slut märks det i hela livet — i tålamodet, sömnen, känslorna och relationerna. Jag tror att fler behöver förstå att gränser inte alltid handlar om ovilja. Ibland handlar de om överlevnad och återhämtning. Det borde vara okej att säga: “Jag behöver lugn idag.” Inte för att man älskar sin familj mindre. Utan för att man försöker hålla ihop sig själv också.

Vad man kan göra som familj

Jag tror också att det här är något man behöver möta tillsammans som familj. För när någon lever med utmattning eller hjärntrötthet påverkas ofta hela vardagen — inte bara den som är sjuk. Det viktigaste är kanske att försöka förstå varandra istället för att döma varandra.

• Våga prata om vad som faktiskt tar energi.
• Planera vissa dagar för vila och andra för socialt umgänge.
• Hjälpas åt hemma så inte allt ansvar hamnar på en person.
• Respektera när någon säger att hjärnan behöver lugn, även om det inte syns utanpå.

För barn behöver också se att vuxna får sätta gränser och ta hand om sitt mående. Små lösningar som kan göra stor skillnad.

Kanske kan lösningen ibland vara:

• Bestämda kompisdagar
• Lugna kvällar utan besök
• Att kompisar ibland är hos någon annan
• Att den vuxna som har mer energi tar större ansvar de dagarna
• Eller bara att få en stunds tystnad innan man orkar vara social igen

Små saker kan göra stor skillnad. Ingen familj fungerar perfekt hela tiden. Men mycket blir lättare när man känner att man är ett team — inte mot varandra, utan med varandra. Hur gör ni i samma situation, hur har ni hanterat er stress eller utbrändhet? Ska ärligt erkänna att då jag korrektur läste blogginlägget så brast jag ut totalt i gråt. Jobbigt, men samtidigt nyttigt att skriva av sig. För mig och även för andra i samma situation.

_{√ En förklaring till mitt mående}

_{√ Läs mer om Utmattningssyndrom på 1177} 

_{√  Mitt svar från Magnetröntgen}

_{√ Diskutbiktning – Magnet svar}

_{Jag har fått godkänt av viktväktarna att lägga ut deras recept!}

_{”Foton kan redigeras i Photoscape, Canva eller lätta småändringar (styling) i ChatGPT”}

_{På sweetwordsbymirre.se gäller Copyrights regler}