Höstmys i oktober, flugsvamp och kanelbullar
Nu är vi inne i oktober och hösten och höstmys har verkligen gjort entré. Det börjar bli mörkare tidigare på kvällarna, överallt börjar färgerna förändras. Jag tycker ändå att det är något speciellt med den här tiden på året. Även om jag gärna hade behållit de ljusa kvällarna lite längre så är det mysigt när hösten väl kommer på riktigt. Det har inte hänt något jättespännande här den senaste tiden, och först tänkte jag nästan att jag inte hade något att skriva om. Men sedan insåg jag att allt faktiskt inte behöver vara stora händelser hela tiden. Ibland består dagarna mest av det vanliga, jobb, vardag och små saker däremellan. Det är ju faktiskt livet det också. Jag har dessutom samlat på mig en hel del höstiga bilder de senaste dagarna. Det här får helt enkelt bli ett sådant där inlägg med lite blandat från den senaste tiden.
Hösten kan också verkligen få ner stressnivån, jag har skrivit om det innan. Ett tips att läsa!
Nya naglar i höstiga färger
En sak som däremot har hänt är att jag har fixat nya naglar. Den här gången kändes det självklart att gå åt det lite mer höstiga hållet. När årstiderna skiftar blir jag alltid mer sugen på andra färger, både när det gäller kläder, naglar och annat. På sommaren känns det naturligt med ljusare färger, men när hösten kommer tycker jag att de lite mörkare och varmare tonerna passar så fint. Det är egentligen en ganska liten sak, men nyfixade naglar gör ändå mycket. Man går därifrån och känner sig lite extra fin. Jag blev i alla fall väldigt nöjd med resultatet. Nu får de här sitta ett tag innan det är dags att fundera på vad jag ska hitta på nästa gång. Det brukar alltid vara det svåraste att bestämma färg och vad man egentligen vill ha.
Jag valde brun och lite tankesätt kring att vara ”flugsvamp”, höstnaglar inte sant? Julnaglar har jag redan tänkt ut faktiskt, det är novembernaglarna jag får fundera design på.
Höstmys med kanelbullar
Så är det ju den 4 oktober, vilket betyder Kanelbullens dag. Det känns nästan obligatoriskt att det ska finnas en kanelbulle i närheten en sådan dag. Det är något väldigt höstigt över kanelbullar tycker jag. Bara doften av kanel och nybakade bullar passar så bra när det börjar bli kallare och mörkare ute. Helst tillsammans med en kopp te eller kaffe. Jag tycker dessutom att det är lite mysigt med alla de här små dagarna som dyker upp under året. Man behöver kanske inte fira dem särskilt stort, men det blir ändå en liten anledning att göra något extra av en helt vanlig dag. Just en dag som handlar om kanelbullar är ju inte särskilt svår att uppskatta.
Höstmys och höstens fina färger börjar komma på min powerwalk Hösten är verkligen här nu
Nu märks det också mer och mer ute att vi går mot den mörkare delen av året. Träden börjar skifta färg och det ligger löv överallt, det är höstmys för mig. Vissa dagar är gråa och regniga och andra dagar kommer solen fram och då är hösten faktiskt otroligt fin. Jag försöker passa på att uppskatta de fina höstdagarna medan de finns kvar. Den här perioden med alla gula, orange och röda färger går trots allt ganska fort. Snart har löven trillat av och då känns allt plötsligt betydligt mer mörkt. Så även om det inte har hänt något särskilt dramatiskt den senaste tiden så har det ändå blivit några små saker att spara här på bloggen. Nya höstnaglar, kanelbullar, höstbilder och helt vanliga dagar. Ibland får ett blogginlägg faktiskt vara precis så enkelt.
Nu tänker jag fortsätta njuta av oktober, höstfärgerna och förhoppningsvis några fler mysiga stunder innan den riktiga kylan kommer. Det är söndagskväll och nu väntar en hel jobbvecka igen framför oss, känns både och.
Vardagsliv som pedagog och valpgos
Det finns veckor som bara rullar på och så finns det veckor när det känns som att precis allt händer samtidigt. Den här veckan har nog varit lite av det senare. Det har varit fullt upp på jobbet, mycket som ska planeras och fixas och samtidigt en del känslostormar både där och hemma. Inte nödvändigtvis bara dåliga saker, men många saker som tar plats i huvudet samtidigt. När man försöker räcka till på jobbet, hemma, som mamma, som dotter och någonstans även hinna med sig själv.Då blir man faktiskt ganska trött. Jag har tänkt flera gånger den här veckan att jag skulle behöva några extra timmar på dygnet. Samtidigt försöker jag påminna mig själv om att allt faktiskt inte måste lösas på en och samma dag. Vissa saker får vänta till imorgon. Eller till nästa vecka.
Lättare sagt än gjort, så när helgen väl kom var den väldigt, väldigt välkommen.
Att få byta miljö gjorde mer än jag trodde
Mitt i allt det intensiva fick jag faktiskt en riktigt skön stund under min planeringstid i veckan. Jag valde nämligen att gå hem och sätta mig och läsa TRAS istället för att sitta kvar på jobbet. Så välbehövligt! TRAS står för Tidig registrering av språkutveckling och är ett observationsmaterial som hjälper oss pedagoger att få syn på barns språkutveckling i vardagen. Man tittar bland annat på språkförståelse, kommunikation, samspel, uttal, ord och meningsbyggnad. Tanken är ju inte bara att observera för observerandets skull, utan att vi ska kunna använda det vi ser i vårt fortsatta arbete. Var befinner sig barnet? Vad fungerar bra? Finns det något vi behöver ge fler möjligheter till? Hur kan vi utforma verksamheten så att den stimulerar språket?
För språket finns ju precis överallt i förskolan. I leken, vid maten, i samtalen, när vi läser och sjunger, vid påklädningen och i alla de där små stunderna som pågår hela dagen. Jag klockar min arbetstid när jag arbetar hemma, så jag satt precis den tid jag skulle. Men bara att få lämna jobbet rent fysiskt, komma hem och sätta mig i lugn och ro och läsa gjorde jättemycket. Det var faktiskt helt underbart. Ibland behöver man nog bara ett miljöombyte för att huvudet ska få lite ny energi.
Snart blir det Oskarshamn igen
Snart ska jag åka ner till Oskarshamn för att hjälpa mamma och pappa och försöka få lite mer ordning på vad de kan behöva framöver. Pappa har tack och lov kommit hem från sjukhuset och har repat sig efter lunginflammationen så här långt. Det känns väldigt skönt. Han får också den hjälp han behöver från hemtjänsten. Men jag behöver ändå åka ner och träffa biståndshandläggare och prata med hemtjänsten för att se vad mer vi kan göra för att underlätta och framför allt göra det tryggare hemma. Det kan handla om sådant som en spisvakt och andra praktiska saker. Sådant man kanske aldrig har ägnat en tanke tidigare, men som plötsligt blir väldigt viktigt. Mamma ska också göra ett nytt minnestest.
Det är speciellt när ens föräldrar blir äldre. Roller förändras lite utan att man egentligen märker exakt när det händer. Plötsligt är det andra saker man behöver hålla koll på, fråga om och hjälpa till att ordna. Man vill så gärna göra rätt och finnas där. Samtidigt måste man också försöka ta en sak i taget.
Högstadiet är verkligen igång
Mitt bland allt det där finns förstås det vanliga livet hemma. Träningen ska hinnas med. Izzy som verkligen har fått känna på att hon börjat högstadiet nu. Det är mer läxor, mer ansvar och betydligt fler saker att hålla reda på. Vi har även haft lite inbokade tider på skolan och de senaste veckorna har vi pluggat en hel del inför hennes orienteringsprov.
I fredags var det dags. De fick ha mobilerna med sig ifall de skulle gå vilse och mitt under orienteringen ringde Izzy till mig. Hon var ledsen eftersom hon hade svårt att hitta och efteråt var hon förstås orolig för att hon skulle få ett dåligt betyg. Men vet ni vad? bland måste man faktiskt få säga till sitt barn att det är okej. Självklart är skolan viktig. Självklart ska man försöka, plugga och göra sitt bästa. Men världen går faktiskt inte under för att just ett orienteringsprov inte gick som man hade hoppats. Det kommer fler uppgifter. Fler prov. Fler chanser. Kanske är det minst lika viktigt att lära sig det också. Att man kan misslyckas med någonting eller ha en riktigt dålig dag utan att det säger allt om vad man kan. Sedan får vi helt enkelt se hur det gick när resultatet kommer.
Valpgos hos min kollega
Idag fick jag däremot en betydligt mysigare stund. Jag var förbi min kollega som föder upp Petit brabançon, och just nu har hon valpar hemma. Alltså valpar. Behöver man ens säga mer? Det var såklart helt underbart att få klappa, gosa och mysa med de små. Det är någonting alldeles speciellt med valpar. Små tassar, små kroppar och de där ansiktena som gör att man blir alldeles fånig. Lilla mamma var minst lika mysig. Hon ville vara nära mig, gosa och gärna sitta i mitt knä. Så himla rar.
Petit brabançon är en liten belgisk sällskapshund och är den korthåriga varianten bland de tre närbesläktade belgiska griffonraserna. Det är små hundar men med desto mer personlighet. De är pigga, nyfikna, tillgivna och väldigt mycket sällskapshund. Ja… Jag blev faktiskt nästan lite sugen på en valp, haha. Det är ju livsfarligt att hälsa på någon som har valpar. När man sitter där och gosar känns tanken ”men en liten till skulle väl kunna få plats. En hund ska passa ens liv och det man själv vill ha även när den inte längre är en liten bedårande valp. Men superhärliga? Absolut.
Lite valpsjuk blev jag allt.
förlovningsringar genom åren – Guldfynd
Min nya enklare ring som jag hämtade ut idag, men för den delen inte är mindre fin för det ♡ En förlovningsring är väl bara en ring? Inte i vårt fall. Sedan BQ och jag förlovade oss den 14 februari 2001 ♡ har våra förlovningsringar genom åren hunnit med mer än man rimligen kan begära av några gram guld. En försvunnen ring i en tvättmaskin, en ärvd ring från mormor, en sekatör, reklamationer, verkstäder och till slut ännu en ny ring på fingret. Det här är historien om våra förlovningsringar. Eller kanske snarare historien om hur ringarna har kommit och gått, medan vi har bestått.
Förlovningsringar genom åren – Allt började 2001
BQ och jag förlovade oss på Alla ♡ hjärtans dag 2001, efter att ha varit tillsammans i ett år. Vi var unga och våra första ringar kostade runt 1 000 –1 400 kronor styck. Det var mycket pengar för oss då. Min ring höll sig fin och följde med mig i ungefär 15 år. Sedan började jag arbeta på en tandläkarpraktik. En dag assisterade jag vid en behandling där det blev väldigt mycket blod. Mitt i allt upptäckte jag att jag hade glömt ta av mig ringen, vilket vi inte fick ha när vi arbetade. Jag drog snabbt av den sprita händerna, satt på mig nya handskar och fortsatte assistera. Efteråt ville jag mest få undan de blodiga arbetskläderna, så de åkte direkt in i tvättmaskinen. Först senare kom jag på ringen. Den var borta. Jag letade i trumman, silen och överallt jag kunde komma åt, men ingen ring.
Mormors ring – och ett oväntat fynd
Då fick jag veta att mamma hade en ring som hon ärvt efter min mormor. Jag fick ta över den och lämnade in den för förminskning och puts eftersom den var ungefär fyra storlekar för stor. Den var egentligen inte riktigt min stil och dessutom stod min mormors mans namn ingraverat inuti. Lite märkligt kanske, men den hade ett fint affektionsvärde och fick bli min ring istället. Ungefär ett år senare skulle jag rengöra silen på tvättmaskinen på jobbet. Jag stoppade in fingrarna en bit i slangen och fastnade i något som kändes som metall. När jag drog ut handen satt min gamla förlovningsring på fingret. Den hade alltså legat fast inne i tvättmaskinen hela tiden. Den var böjd och ganska förstörd, så den fick bli ett minne istället.
Ett år senare, helt otroligt.
Våra ringar vi köpte 2024, min som redan gått sönder två gånger på 2 år som numera blivit skrotguld När våra första ringar försvann ur bilden
Några år senare hjälpte BQ och jag mina föräldrar vid stugan. BQ skulle klippa en buske med sekatör och lyckades skada fingret. Det svullnade så mycket att en guldsmed till slut fick klippa sönder hans förlovningsring. Samma ring som han hade haft sedan vi förlovade oss 2001. Ungefär ett år senare bestämde vi oss för att köpa nya förlovningsringar och den här gången kosta på oss lite finare ringar. BQ valde en mönstrad guldring och jag en guldring med kubisk Zirkonia stenar. Jag var jättenöjd med min. Efter ungefär nio månader hade den blivit böjd och en av fattningarna börjat ge sig.
När jag lämnade in den fick jag veta att den här typen av ring egentligen inte var tänkt att användas varje dag. Det hade varit ganska bra information att få innan jag köpte den som förlovningsring. Jag fick en ny likadan på garantin. Jag frågade om jag istället kunde välja en annan modell och själv betala mellanskillnaden, men det gick inte. Så det fick bli samma ring igen.
BQ,s ring och min ring som tyvärr inte var bra kvalíte på Förlovningsringar genom åren – Och så hände det igen
Nästan två år senare nu i sommar kliade jag mig vid ögat och kände plötsligt något vasst riva mig bredvid ögat. Några dagar senare hände samma sak när jag duschade och det rev till i nacken. Då upptäckte jag att en del av fattningen på ringen stack ut. Ringen skickades till verkstad, men de kunde inte laga felet. Butiken gjorde ytterligare ett försök och skickade den vidare till sin egen verkstad. Efter ungefär en månad kom beskedet: den gick inte att åtgärda. Jag kunde få tillbaka den och använda den vid enstaka tillfällen. Men jag hade ju inte köpt en dyr ring för att ha som fest-ring. Jag hade köpt en förlovningsring som jag ville kunna bära varje dag. Där kände jag mig faktiskt lurad. Hade jag fått den informationen från början hade jag valt en annan ring.
Nu börjar förhoppningsvis sista kapitlet
Till slut valde jag en helt ny ring. Den här gången blev det inga stenar eller känsliga fattningar. Istället valde jag en mönstrad guldring som harmonierar med BQ:s ring, vilket faktiskt gör att våra ringar känns mer som ett par. Visst saknar jag lite bling. Men ska jag ha en ring med stenar som klarar mitt vardagliga slitage hamnar vi runt 15 000 kronor, och just nu känns det inte rimligt. Min gamla ring lämnades in som skrotguld. Jag fick dessutom ytterligare rabatt och fri gravering. Nu sitter den där. Efter 25 år av förlovningsringar som har försvunnit i tvättmaskiner, hittats igen ett år senare, ärvts från mormor, klippts sönder hos guldsmeden, reklamerats och skickats fram och tillbaka till verkstäder hoppas jag att vi är klara med ringdramat.
Ringarna har förändrats många gånger sedan den 14 februari 2001. Det de symboliserar har inte gjort det.
Fortfarande sjuk – det går snigelsakta åt rätt håll
Det går åt rätt håll. Det gör det faktiskt. Men alltså… snigel, snigelsakta. Jag har varit sjuk sedan fredagen den 28 augusti och är fortfarande sjuk. Även om det sakta går åt rätt håll är jag fortfarande långt ifrån mitt vanliga jag. Det här blev helt enkelt en betydligt längre resa tillbaka än vad jag först hade trott. Nyss kom också beskedet jag har väntat på.
En vecka till för återhämtning
Precis här i skrivande stund fick jag besked från läkaren att jag är sjukskriven ytterligare en vecka. Det känns faktiskt som en lättnad. Inte för att jag vill vara sjukskriven. Tro mig, jag hade hundra gånger hellre varit frisk, gått till jobbet, tränat och levt mitt vanliga liv. Men jag känner min kropp och som jag mår just nu finns det inte på kartan att jag skulle klara av att arbeta. Att jobba på förskola med 3–4-åringar kräver mycket. Det är högt tempo, mycket ljud, långa dagar och man behöver kunna vara både närvarande, rörlig och ha energi för barnen. Den energin finns helt enkelt inte i min kropp just nu. Jag har haft kontakt med vården både i fredags och idag och bedömningen är att jag ska fortsätta vila och låta kroppen återhämta sig, så länge ingenting försämras. Nu när läkarintyget också är klart kan jag åtminstone släppa stressen över att behöva pressa mig tillbaka innan kroppen är redo.
Så den kommande veckan får helt enkelt handla om att skynda långsamt. Vila först och, när kroppen tillåter det, försiktigt börja hitta tillbaka till lite mer rörelse och vardag igen. En dag i taget.
Världens gulligaste Izzy
Mitt i allt det jobbiga finns det ändå sådana där små stunder som får hjärtat att bli alldeles varmt. När jag berättade för Izzy att jag skulle kontakta vårdcentralen igen blev hon genast orolig för sin mamma och började fundera på hur hon skulle kunna följa med mig. Hon sa det redan igår och upprepade det igen imorse. Ibland undrar man hur mycket omtanke som kan rymmas i en liten människa. ♡
Alltså… hur gullig får man vara? ♡ Där ligger jag och försöker vara den vuxna och samtidigt har hon redan gjort upp en hel plan för hur hon ska kunna följa med och ta hand om sin mamma. Att hon dessutom var beredd att stanna hemma från skolan för att jag inte skulle behöva vara ensam gjorde mig alldeles varm. Min lilla omtänksamma Izzy. ♡
Här är jag på en av mina dagliga powerwalks på kvällarna när vi var på semester vid Höga Kusten ♡ Saknar! När kroppen helt enkelt inte orkar
Det är nog kontrasten mot mitt vanliga liv som känns allra mest just nu. Jag är van vid att vara i rörelse, både i vardagen och på träningen, och plötsligt säger kroppen ifrån vid sådant som annars knappt kräver en tanke. Det är en märklig känsla – och kanske också den del som varit jobbigast psykiskt. Jag saknar att röra på mig. Inte av fåfänga, utan för att min kropp mår bra av det. Träningen och vardagsrörelsen hjälper dessutom mot den värk jag vanligtvis har i kropp och nacke. Nu behöver kroppen vila för att bli frisk, samtidigt som all stillhet gör att jag får mer ont. Lite av en ond cirkel alltså.
Det här är livet just nu
Så här ligger jag idag. Nedbäddad i soffan med filt, tofflor och något varmt i koppen. Tänker sätta på någon film och fortsätta med ungefär det enda som står på schemat: Vila, vila och vila lite till. Ja, det kanske börjar bli tråkigt med ännu en uppdatering om mitt mående. Men samtidigt, vad ska jag skriva? Det här är min vardag just nu. Det skulle kännas betydligt mer fake att låtsas som ingenting och rada upp recept, produkter och käcka inlägg när jag egentligen ligger här och inte har ork till särskilt mycket alls. Bloggen handlar ju om livet. Ibland ser livet ut precis så här. Jag hoppas bara att jag snart får skriva de där efterlängtade orden:
Nu går det åt rätt håll. Snigelsakta, men ändå åt rätt håll. Så småningom – fit for fight igen ♡
September, förkylning och vardagen som får vänta
Ja, idag är det september och någonstans hade jag hoppats att den nya månaden också skulle innebära att vardagen kunde börja återvända lite. Igår kväll kändes det faktiskt bättre och jag blev lite hoppfull. Kanske skulle jag ändå orka jobba torsdag och fredag? Men den här förkylningen verkar inte riktigt vilja släppa taget ännu. Förkylningen har brutit ut mer och blivit både slemmigare och jobbigare. Det känns som små tomtebloss i halsen och när jag hostar är det ungefär som att hosta rakt ner i en gammal dammig dammsugarpåse, om man nu ska dra någon slags liknelse. Torrt, irriterat och väldigt obehagligt. Jag kan knappt prata utan att det börjar sticka och klia i halsen.
Så nej, något jobb torsdag och fredag blir det inte.
Jag och Lotta tog en promenad
Jag bestämde mig i alla fall för att ta en promenad med Lotta. Egentligen skulle hennes husse komma och hämta henne, men eftersom jag ändå ville komma ut och känna efter hur mycket ork jag hade kunde jag lika gärna gå hem med henne. Jag satte på mig min lilla midjeväska från märket Ulrika, som är perfekt när man är ute och går eftersom mobilen får plats och man slipper bära på något. Däremot fick inte både mobilen med fodral och nycklarna plats, så jag tog bara med mig den lösa nyckeln hem och medicinen som jag skulle ta vid lunchtid.
Så gav vi oss iväg, jag och Lotta. Efter ett tag ringde medicinklockan, jag öppnade väskan, tog medicinen och fortsatte gå. Fast särskilt fort gick det inte. Lottas matte brukar säga till mig: ”Du går ju som om du har en motor bak på ryggen.” Idag gick jag snarare som om jag hade en snigel bak på ryggen. Benens ork försvann ganska snabbt och vi fick gå väldigt sakta. Jag saknar mina vanliga raska promenader och den där naturliga farten jag brukar ha, men kroppen verkar inte riktigt vara med på mina planer ännu.
Och så var nyckeln borta
När vi kom hem till Lotta blev jag stående och pratade med hennes matte en stund. Vi verkar båda ha åkt på förkylning, så där stod vi och hostade och snörvlade ikapp och konstaterade att det nog blir resten av veckan hemma för oss båda. På vägen hem fick jag plötsligt en tanke: Du… kolla så att du har nyckeln i väskan. Jag kände efter. Ingen nyckel. Jag gick igenom facken igen, men den var verkligen borta. Eftersom jag inte hade öppnat väskan hemma hos Lotta tänkte jag att den måste ha ramlat ur när jag tog min medicin.
Så det var bara att börja gå tillbaka samma väg och leta. En lös liten nyckel kan ju ligga precis var som helst. Den kan ligga i gräset, bland gruset eller kanske på en bänk om någon hunnit hitta den. Jag gick och tittade på marken åt alla håll tills både ögonen och huvudet blev trötta, samtidigt som kroppen började säga ifrån efter promenaden. Till slut vände jag ännu en gång och försökte gå exakt samma väg som jag och Lotta hade gått, nästan som att följa mina egna fotspår.
Jag ringde BQ och då var jag faktiskt ganska ledsen. Jag är sjuk, kroppen orkade inte och nu hade jag dessutom lyckats tappa bort nyckeln. Då svara inte han, han satt i möte. Då vart allt ännu jobbigare. Jag tänkte att om jag inte hittade den skulle BQ eller Izzy behöva gå ut och leta senare, och hur skulle de kunna veta exakt var jag hade gått? Jag kände bara att jag fick fortsätta leta. Och så tittade jag ner. Där låg den. Mitt framför mig, som om ingenting hade hänt. Nästan som om den bara legat där och väntat på att jag skulle komma tillbaka. Vilken lättnad!
Förkylning och en kämpig start på dagen
Kanske var det också därför den där nyckeln blev droppen, för morgonen hade redan varit kämpig. Jag och Izzy hade en sådan där morgon när vi inte riktigt nådde fram till varandra. Hon är väldigt trött på morgnarna just nu och det blev lite tjafs kring att komma igång och iväg till skolan. Jag fick höja rösten, vilket inte direkt var någon höjdare med den här halsen, och efteråt hade jag nästan ingen röst kvar. När jag sedan stod där trött och sjuk och dessutom hade tappat nyckeln blev det helt enkelt lite för mycket på en gång.
BQ och jag får prata med henne om hur vi kan göra morgnarna lite smidigare framöver. Ni som också har eller har haft trötta tonåringar hemma – har ni hittat någon morgonrutin som faktiskt fungerar? Tips tas gärna emot.
En sak i taget
September började alltså inte riktigt som jag hade hoppats. Jag trodde att förkylningen var på väg åt rätt håll och såg framför mig att jag kanske skulle kunna återvända till jobbet, men ibland får man tydligen acceptera att kroppen bestämmer tempot. Nyckeln hittades, Lotta kom hem och jag kom hem. Det räcker faktiskt ganska långt för idag. De raska promenaderna, jobbet och den vanliga orken får komma när de kommer. Tills dess får jag fortsätta i mitt nuvarande tempo. Inte med en motor bak på ryggen, utan med den där snigeln.
En sak i taget.